Det var så längesen jag skrev i denna svarta och dystra blogg. Tror bestämt det fortfarande låg snö på marken, jag befann mig i den händelselösa depression som var vintern och jag trodde aldrig att jag skulle komma till det som jag faktiskt befinner mig i nu - sommaren. Precis som jag trodde har mitt liv varit minst sagt intensivt sen vi sprang ut lyckliga och vitklädda den fjärde juni från Nacka gymnasium. Den senaste månaden har varit fylld av så mycket lycka, glädje, skratt, förväntan samtidigt som den har varit helt sjuk, galen, sorglig, överväldigande, slitsam, sömnlös och jag har ätit så mycket gott, umgåtts med så mycket bra människor och druckit så mycket mousserande att det sprutar ur öronen.

    Kom på mig själv för någon vecka sedan att detta verkligen var alla känslorna som kom på en och samma gång. Och att sen få åka till napa för en oförutsägbar vecka med bästa tjejerna var bland det sjukaste och roligaste jag gjort. När jag kom hem var det tänkt att jag skulle ta tag i livet vilket var lättare sagt än gjort när det första man gjorde var att sätta sig på golvet och gråta pga all utmattning, saknad och alla påtagliga känslor. Som tur var kom jag hem till något som visade sig vara till och med lite bättre än jag kunnat tro och nu känns allt ännu mer uppochner än någonsin. Inget i mitt liv är som jag trott det skulle bli när jag satt deppig och skrev senast med snön utanför fönstret. Vintern var verkligen som en för lång dvala och sommaren var uppvaknandet till livet. Vad som händer här näst har jag ingen aning om, må det bära eller brista men för stunden känns det bra.