Jag som var så lycklig att vara hemma igen, men så kom verkligheten ikapp mig och nu är jag en bitter jävel. Tiden är knapp, saker som ska göras är många, ångesten bara växer, längtan efter allt man trånar efter är stor medan inkomsten är i princip icke-existerande. Jag vill bara förtränga allt i spritfyllda minnesluckor men det hjälper ju inte. Hur mycket jag än går APESHIT (vilket jag allra helst av allt vill göra nu) så måste jag ju ta tag i mitt liv, känner hur myndigheten knackar på dörren lite smått. Time to be lite tråkig typ